facebook fucked my marriage

”Kolla här” säger han. Jag kollar och han visar flertal texter om svartsjuka. Där står det om hur man dämpar sin svartsjuka. Hur det påverkar en, och hur man kan göra sig av med den. Där står allt. Precis allt. Och han har skrivit ut dessa texter till mig. När det egentligen inte alls är mitt fel.

 

Som om kärleken inte är komplicerad nog. Som om rädslan och osäkerheten över att inte vara den enda i hans liv inte är stor nog. Sedan dök Facebook upp och la förhållanden och dess problematik på en ny nivå. Plötsligt blir man tvungen att bekräfta sitt förhållande för vänner och bekanta. ”Har han bilder? Inga alls? Då måste han vara ful. Är han ful? Är det inte lite varning att han är med i gruppen Paris Hilton? Du är ju brunett, då gillar han ju såklart blondiner, det står så på Facebook”. Och om man inte visar att man är i ett förhållande så är man singel. Är man inte i ett förhållande på Facebook gills det inte. Man förblir singel tills Facebook säger annat.

Och så detta med att ”gilla”. Varför gillar han sin systers kompis status ”äter kladdkaka” men inte min ”är på myshumör idag”? Varför gillar han tjejer som dränker sina sorger i bakverk hellre än sin flickvän som är kelsugen? Jaha, hon är blondin. Det förklarar hela saken, efter en titt på profilbilden. Kollar en extra gång. Blondin. Så jag bakar en kladdkaka och lägger upp bilder i fotoalbumet, äter och skvätter choklad över hela kroppen. Kom och smaka då, din förbannade kladdkakebög!

 En ny notis (!) – ”Mamma gillar”. Suck.

Som om kärleken inte är komplicerad nog. Nu har han blivit kompis med en smal blondin. Vem är hon då? Träffades dem i helgen? Gav han sitt nummer kanske? Nu har dem i alla fall smsat och bestämt sig för att göra det officiellt på Facebook. Nu är dem officiellt vänner på Facebook. Det var det, två år i sjön. Nu är han borta. Ska man ”gilla” det kanske? För att visa att man inte alls är upprörd, fastän man har bakat ännu en kladdkaka av ren ångest. Så man gillar, tills man kommer på att det kan tolkas som ett godkännande för otrohet. Men jag kan inte ta bort det. Då verkar jag ju schizofren. Och om blondinen intalar min pojkvän att jag är schizofren, då är jag ute ur leken.

Sen ringer han. Hela min värld är upp och ner, och så ringer han och låtsas som ingenting. Han är till och med trevlig, nästan lite extra kärleksfull. Jag blir förbannad, ”Varför gillar du inte mina statusuppdateringar!? Och vem fan är hon den nya blondinen du snackar så mycket med!? Hon ska ge fan i mig, jag är fan inte schizofren! Du äcklar mig!”

Min pojkvän är på väg hem till mig efter ha sett min Facebook uppdatering, blondinen är hans kusin från Norrland, samtidigt som jag är kladdig av choklad och tårar. Och allt på grund av Facebook. Ogilla.

 

TEXT: Av Elin Östman
OBS: Jag har skrivit om lite av texten.